Jag har drömt om samma person i flera, flera, fleera månaders tid nu, och varje gång vi träffar varandra (i drömmen) så blir jag helt varm i kroppen samtidigt som att jag berättar hur brutalt kär jag är i honom och han svarar liksom aldrig utan han bara ler. Vad är detta?! Hur är det möjligt? Är det bara jag som är skitfånig och "kär" eller är det mina drömmar som säger åt mig att jag behöver göra någonting åt detta för att det har en betylse. Nja, det är nog bara det jag önskar. Dock har jag alltid varit fascinerad av drömmer sen jag började komma ihåg allting jag drömde. Vissa saker har ju faktsikt en betydelse, om man förändras eller växer som person, om man känner sig stressad eller ensam tillexempel.

 

Jag vet att när jag gick i nian och gick igenom en hel del förändringar med mig själv så då drömde jag hela tiden om saker som tydde på att jag går vidare och lämnar det gamla. Just nu kan man tyda mina drömmar på stress om saker som faktiskt händer i verkligheten, eller saker som jag tror kommer hända. Jag tycker verkligen att det är sjukt kul att jag vet vad jag drömmer och jag ser det som en slags "talang" eller förmåga. Jag vet ju inte heller bara vad jag drömmer utan jag vet även vad som händer runt om kring mig när jag sover. Som om någon skulle kolla på mig eller gå in i mitt rum utan att göra ett knyst så vaknar jag på sekunden, eller om jag sover med Johannes så kan jag märka om han rör sig mot kanten osvosv.

 

När jag var liten därimot så trillade jag ofta ur sängen, pratade och gjorde ljud samt gick i sömnen. Brukade ibland springa in i väggen (haha) och var livrädd att jag någon dag skulle råka gå ut genom dörren mitt i natten, men som tur var skedde det aldrig.

 

När jag var yngre (tills ungefär när jag flyttade hit) så bodde jag på ett väldigt mysigt ställe där alla kände alla. Hur som helst så brukar jag väldigt ofta drömma om det stället. Jag har vart "porträdd" sen typ evigheter tillbaka och har alltid tyckt att det har vart obehagligt och i dom här drömmarna så drömmer jag att trapporna aldrig tar slut, att jag bara går och går men kommer knappt någon vart. Sen brukar jag drömma att det är läskiga människor i källaren... Undra om det beror på någonting, om någonting har hänt mig där som lever kvar fast jag har förträngt det? Det enda jag kan komma på är att när jag en gång var liten så var det en som förökte ta med mig hem men som ej bodde där, det var rätt obehagligt faktiskt. Mamma har faktsikt besökt ett medium som har "knytit upp knutar" om varför hon tex har klaustrofobi, och så fort hon fick svaret kunde alla pusselbitar falla på plats. Önskar att jag också gör det någon dag för det är så häftigt!

 

Ojoj nu vart det världsa långt. Hade så mycket att säga, haha! Kan någon av er också komma ihåg era drömmar mycket, eller har ni någonsin besökt ett medium? Berätta, jag vill höra allt ni har att säga!!